Om | Sidkarta | Sök | Administrera | English


Herr A
Kenty
2009 05 05
Kungsberget
Matchstart 19:00
Samling 17:15
Lokalen




2009 05 05 Tannefors IF - BK Kenty 3-0 (0-0)


Domare


Tre jättebra (och dyra). Åtminstone huvuddomaren. Stinsarna hade inte mycket att stå i men deras distinkta inkastviftningar höll minst division två-klass.

Mål + assist


Kenny Starfighter 1+0
Basse Stålbrand 1+0
The Snygg formerly known as Big Fred 1+0

Varning(ar)


Björn Edén
Påven Wiman

Utvisning(ar)


-






Adam
Habet

Johan Challinor




Basse Stålbrand

Mattias
Bergehed


Big Fred


Björn
Edén








Påven Wiman


Anton
Carlsson


Kenny Starfighter



Tobias
Kähäri

Naika
Carlsson















Avbytare: Hank The Tank Niit, Andreas Kleiner, Thomas Andreasson, Victorious Hansen och Ola Åkesson

Lagledare:
Jesper Jifält, Rille Franzon och Samme Kullberg

Tränare:
Niclas Carlgren



Nästan alla fiaskon är roliga - åtminstone om man själv inte är inblandad. Och i detta ligger ju också det faktum att alla, eller åtminstone nästan alla, älskar en underdog och blir glada och ystra när en på förhand grymt nederlagstippad spelare/förening/löpare slår en i alla avseenden egentligen överlägsen motståndare. Påvens favoritbok näst ”Kitty hittar en regnbågslax”, Bibeln, har väl det mest klassiska exemplet av alla på det här scenariot, och den episoden, David mot Goliat, har ju t.o.m. fått ge namn åt det hela. Alla, eller som sagt nästan alla – oväla typer som Charlotte Perelli och Jan Björklund gör det säkert inte –, älskar en underdog. Och därmed basta.
   Man minns ju t.ex. med mycken glädje och förnöjsamhet hur Österrike föll med 1-0 mot ynkliga Färöarna i VM-kvalet för dryga tiotalet år sedan, hur Italien fick på nöten av Nordkorea i VM -66, hur självgoda England för första gången någonsin behagade ställa upp i fotbolls-VM 1950 och tänkte sig spela hem guldet med lätthet men omgående fick sträcka vapen mot USA och torskade med 1-0 – varpå brittiska tidningar med sedvanligt übermensch-tänkande bara utgick ifrån att rapporterna från Sydamerika måste vara felaktiga och publicerade nyheten att England vunnit med 10-1 –, hur ett gammaltestamentligt kämpande grekiskt landslag krånglade sig till EM-guldet 2004, hur Tiffet klådde Kenty med 3-0 i Östgötacupen, hur AIK sumpade SM-guldet i fotboll 2007 efter att inte ha fått en solklar straff med sig (inte riktigt David mot Goliat, men väldigt roligt!) och hur Steven Bradbury med lika delar flyt, tur, röta och matjord tog OS-guldet i short track 2002 sedan samtliga hans motskrinnare drattat på arslet i både kval, semifinal och final.
   Exemplen är många, men det är alltid lika roligt när det händer. Och extra roligt, rättvist och fint när det händer Tiffet.

   När Kenty på tisdagskvällen kom till Kungsberget för att i den fjärde omgången av cupen ställas mot herrens utvalda folk i Tannefors IF trodde de nog att de bara skulle kunna ställa ut skorna. De hade, uppenbarligen, plockat med sig fem-sex A-lagsspelare som garant för att detta ändå inte skulle kunna gå helt åt fanders och kalkylerade nog med promenadseger på ett isvindsblåsigt men tämligen soldränkt Kungsberg; och detta trots den med eldskrift präglade inskriptionen vid entrén ”lasciate ogni speranza voi ch’intrate” som man kan tycka borde ha fått dem att ana oråd.

   Tiffet kom till samling med sexton eller i alla fall femton friska och frejdiga mannar som väl sällan eller aldrig ställts mot likvärdigt motstånd. Snyggen, hårdare än Rammstein och bättre med huvudet än Marilyn vos Savant, har mött lag av både samma och bättre kvalitet men för övriga femton var det litegranna en once-in-a-lifetime-i-alla-fall-hittills-upplevelse som nog fick de flesta att tända till lite extra. Fyra bonusstraffar, ett väl-lag i ryggen och ren allmän tiffighet skulle kunna fixa det här. Tamefan!  Medan Kenty, som sagt, nog trodde att det bara var att gå ut och spela av matchen.

   Under uppvärmningen stod damcoach Kullberg och scoutade Kentys uppvärmning, berömde deras snabba passningsspel och deras eminenta one touch-spel som Tiffet dessvärre inte kunde hoppas komma i närheten av annat än i Platons idévärld – och det är heller inte så konstigt med tanke på att kentyspelarna säkert tränar mer på en vecka än Tiffet gör på en månad – och trodde nog att det här kunde bli åka av. Vi andra som också slängde ett eller annat getöga på de vitkläddas uppvärmning kunde bara hålla med.
   Men samtidigt, på den andra sidan planen, kunde man se en sällsynt akuratess i den gamla damens träningsavslut på Adam i målet, en inte ofta sedd aggressivitet i uppvärmningslöpningarna och ett om inte brasilianskt så i alla fall paraguayanskt bolltrillande i bolltransportövningen som föregick matchen. Och korvförsäljaren var så taggad att han slängde i en aldrig tidigare skådad mängd wurst i korvkastrullen. Tiffet var på g. På alla plan.

   Och när den från Norrköping influgna division två-domaren blåste till spel började Kenty omgående att slå långt. Fem passningar i sidled och så en lång sula på femtio meter som Snyggen tio gånger av tio bara knoppade bort till Japan-ytan där en väntande tiffare tog emot och slog vidare. I början av matchen skickade de flesta rödklädda bara iväg bollen så fort de fick fatt i den, men i takt med att matchen led – det dröjde inte mer än tio minuter eller så – började respekten släppa och den gamla damen kunde vårda bollen och spela sig upp genom planen. Åtminstone litegrann och lika mycket som Kenty.

   De som var på Kungsberget och kollade på när Tiffet tog emot BK Linköping på lördagseftermiddagen kunde ha trott att de kommit till samma match en gång till och att BK bara bytt tröjor. I princip alla uppspel från båda lagen gick via innermittfältet och rakt upp i anfallet utan inblandande av yttrar, båda lagens innerbackar stod ivägen för det mesta som serverades dem och skickade bara undan.

   Den första halvleken förflöt i ett vakuum-liknande tillstånd där inte mycket hände. Kenty fortsatte att slå långt på Snyggen som fortsatte att nicka bort, och om han någon enstaka gång missade kom Basse Stålbrand, den eminente Påven eller slängluggen Johan sättande och drog undan bolluslingen. Kenty hade ingen enda målchans på hela halvleken och det enda Adam i målet behövde göra var att plocka ner några inlägg. Tiffet å sin sida skapade väl heller inte mycket värt att skriva hem och berätta om och hade bara ett enda avslut på mål – vilket som av en händelse var exakt ett mer än Kenty -, ett skott från tjugo meter signerat Kenny Starfighter sedan en hörna nickats bort och hamnat framför hans sprudlande nudlar till ben. Och skottet hade bra drag men dessvärre inte bättre riktning än att det hamnade rakt i Kenty-målisens varma famn.

   En halvtimme in i första halvlek ställde sig plötsligt The Special One upp, sträckte fingret i luften som för att påkalla garçons uppmärksamhet, upphov sin åskröst och skrek: ”Domarn! En sup, en sillabit och en straffspark, tack!”
   De två första önskemålen negligerades helt, men straffsparken arrangerades och fram klev skarprättare Naika som inte missat en straff på tre år och inte tänkte göra det nu heller. Han lade upp bollen, kammade till frickan, backade några steg och rusade fram för att drämma in 1-0. Men sparkade i backen och fick bara fjösig fart på bollen som hamnade i målvaktens armar. Och det var ju synd, men med hänsyn tagen till Kentys dåliga anfallsspel och det faktum att i rossorossi hade tre straffar till att tillgå var det inte så himla farligt. Bara att bryta ihop och komma igen, liksom.
   Det mest anmärkningsvärda under första fyrtiofem var kanske att den excellente domaren –   man är inte bortskämd med sånt i sexan –  efter det andra eller tredje dyket från en Kenty-anfallare sade till honom att ”sluta förstärka!”. Och det tog han till sig. En mycket läraktig gosse. Slika ting ser man inte ofta, aldrig faktiskt, i sexan.

   I halvtidsvilan sprutade adrenalinet ur sexton röda tröjor med tillhörande pannor ovanpå och efter vätskepåfyllning gick snacket som det brukar gå: ”de är inte så bra, vi vinner om vi kämpar, vi måste hålla i bollen mer, ska vi ta dem? Ja!”
   Och så mycket mer fanns väl egentligen inte att säga. För att komma från division två var Kenty oväntat dåliga även om det till viss del berodde på att Tiffet gjorde dem dåliga, de använde den helt huvudlösa taktiken att spela långt på två smurfar i anfallet som enkelt detroniserades av Snyggen och Basse i mittförsvaret, de rullade boll i sidled helt utan att komma någonstans och skapade ingenting. Skapade mycket gjorde förvisso inte den gamla damen heller, men med tre kvarvarande bonusstraffar i ryggen, den blixtrande snabbe Victorious Hansen på bänken redo för kvicka inhopp och ett sjukt stabilt försvarsspel fanns det liksom ingen anledning att gå framåt och blotta sig. Långsamt plöjer oxen och Tiffet i cupen sin fåra.

   Nervöst lagda tiffare på sidan om planen trodde att Kenty skulle ha fått sig en hejdundrande utskällning i paus och komma ut till andra som ett helt nytt, kvickt och tekniskt spelande lag som satte press på Tiffet, men därav blev intet. Inte ett sket, faktiskt. De fortsatte som tidigare med att slå långt på Snyggen som bara nickade bort, mot sidorna där Påven och Hank The Tank spelade exemplariskt och hade sålt ut alla platser på sin kant, mot innermitten där Björn och löpmonstret Thomas kutade så våldsamt mycket att man trodde att de skulle göra en varsin Tom Simpson och bara dö knall och fall mitt planen. Och Ola på kanten var sketbra och vårdade boll, slog fina passningar och höll undan, Matte på andra kanten utmanade och kämpade frenetiskt, Kenny sprang miltals och täckte av uppspel från Kenty-försvararna matchen igenom, Naika var flera gånger nära att komma sopren sedan han vunnit boll offensivt men blev lite för ensam när den gamla damen föll djupt för att försvara sig, Anton kämpade som ett djur, Kleiner brottade sig framåt med boll, styrka och vilja, Challinor slängde med luggen och långa inkast och uppvisade ett stabilt försvarsspel och har jag nu glömt någon så är det bara för att minnet är kort och nyckfullt. Alla uppvisade en vilja och en kämpaglöd som var av denna världen, uppenbarligen, men det var svårt att tro att den var det. Fantastiskt.  

   Typ tio minuter in i halvleken beordrade The Special One fram ännu en straff och Kenny Starfighter fick förtroendet. Han tog bollen, lade upp den på punkten och visade samtidigt upp sin ärtiga rumpa för det sjuttiotal åskådare som satt på läktaren, tänkte på Tottenham och klev fram. Samme Kullberg som känt Kenny lika länge som Lemmy i Motörhead druckit Jack Daniels satt på sidan och mumlade för sig själv att ”Kenny lägger den till vänster” och helt riktigt, lågt till vänster satt den, invid stolpen och bakom en målvakt som man ändå måste säga gjorde en bra insats på straffen och sträckte ut så mycket det var mänskligt möjligt att göra.
1-0    till Tiffet och i himlen grät änglarna av lycka.

   Men ögonblick av puraste lycka är inte mindre förrädiska än ögonblick av djupaste svårmod så kapten Kenny manade alla till kamp, fortsatt glöd och påpekade på klyschigt men helt korrekt manér att det ju för faen är mycket kvar och ain’t over ’til the fat lady sings. Kom igen nu!

   Om nu inte Kenty kommit ut till andra med full laddning kunde man kanske tänka sig att de nu, med ett mål i bakdelen och piskan i nacken skulle börja trumma på, men det hände just inget nu heller. Snyggen, Basse, Hank och Påven stängde till bakåt och Adde i målet, som ska bära rosa så länge världens ondska består, spelade äckligt disciplinerat och stabilt. Mittfältet höll boll och skapade en del framåt och det dröjde inte länge innan The Special Ones finger var i luften igen och bad om ännu en straff.
   Och fram klev Basse Stålbrand som först hade tänkt dynga in den mitt i målet men snabbt ändrade sig när Kentys målvakt lade sig för tidigt och inte ville skjuta mygg med kanon utan bara rullade in 2-0.

   Det var kanske lite tråkigt att bara göra straffmål så den gamla damen började rulla mera boll, skapade faktiskt lite småchanser, några hörnor och fick dessutom ett mål, tvivelaktigt, avvinkat för offside. De röda behövde absolut inte be om ursäkt för att de ledde.

   Sista kvarten började Kenty plötsligt spela kantspel, flytta boll lite snabbare och spela mera som det anstår ett division två-lag. De fick – de också –  ett par hörnor som bara knoppades bort, sköt ett par distansskott som Adam i målet bara skrattade åt innan han limmade dem och om de spelat på det viset matchen igenom hade i rossorossi fått det lite jobbigt. Men när Kenty tryckte på en aning var The Special Ones finger i luften ännu en gång.
   Snyggen klev fram, drog en hand genom sin böljande frilla och tänkte på Hajk innan han tog sats, och han ville skjuta mygg med atomvapen när han smaskade in 3-0 i kryllat (ett par timmar senare gjorde härmisen Robin van Persie ett snarlikt straffmål på Old Trafford).

   Det var nu kvarten kvar men det var aldrig egentligen farligt. Att Kenty skulle göra tre mål – för straffläggning – eller fyra – för seger – verkade helt orimligt. Men de flyttade fram ännu mer och spelade bättre än på hela matchen när de pressade och fick till sin enda riktiga målchans efter fint kantspel och en långboll över hela Tiffets försvar som möttes på ett tillslag och gick som en projektil mot bortre hörnet. Men där dök Adam i målet upp och limmade (!) bollen. Sparkade ut, spottade i nävarna och tyckte ”joråsåatte”.

   Under de sista skälvande minuterna lyckades först en Kenty-spelare få ett rött kort för snack med domaren, och detta trots att han dels fått frispark med sig och dels redan fått ett gult kort i första läget. Han gav sig inte utan ville uppenbarligen åka ut. Hans lagkapten stod bredvid honom och insåg väl som alla andra att matchen var förlorad men blängde ändå på honom eftersom man inte beter sig så. I sekvensen efteråt tog denne lagkapten ett gult kort för snack med domaren på offensiv planhalva sedan han fått frispark med (!) sig. Och då om inte förr fattade man i alla fall att Kenty verkligen hade velat vinna matchen, att de faktiskt kämpat, slitit, stått i och försökt, men bara inte kunnat klå los galacticos rojos.

   Vilja slår klass. Kvalitet slår icke-kvalitet. Tiffet behöver absolut icke be om ursäkt för vinsten som kom efter gediget spel. En kompetent Wreta-spelare med öga för det vackra spelet, fotboll, jämförde i rossorossis framfart i cupen med Greklands i EM 2004 och sämre jämförelser kan man ju få.

   A thing of beauty, Tiffet, is a joy forever.




 

Postkodmiljonären-stjärnan, tillika Tiffets sekretär, Magnus "Djuret" Bromö agerade både korvförsäljare och speaker

En ring att främja dem

Naika hade hopp i benen

Anton har tappat sina bilnycklar i gräset


Boxarkran och näsblod efter kollision. Men Bara Antons tumme är i vanlig ordning en linslus


Dick har gjort ett Rorschach-test på golvet



Kenny Starfighter slår en straff till 1-0

... och får high ten av Thomas.

"Ungefär så här högt är två meter". Domaren visar Påven och Tobbe

Två krockar efter hörna. Den skadade tiffaren har fler kompisar än Kenty-spelaren

Någon, kanske Matte, går på avslut

Snyggen gör ett av sina många rens

Adam räddar Kentys enda riktiga målchans på ett fenomenalt sätt



Basse Stålbrand exekverar 2-0

... och får high ten av Kenny

Lite småfult men kliniskt backspel stoppar Naikas genombrottsförsök



Snyggen smaskar in 3-0

... och kopierar Raffe Edströms målgest från -74...

... innan Kenny erbjuder honom kardan

Kentys nummer elva visar fin lagmoral och snackar till sig ett rött kort i 85:e

Andreas "Kleerup" Cardenas, Anders "Bagarn" Sjögren, Erika Moborg, Anders "Roslagen" Karlsson, Sara Wester, Nina Wollinger, Maria Bjerke, Sissela Lidebjer, Sara Toolanen, Magnus "Djuret" Bromö, Fredrik "Roadkill" Dahlboms axel och xxx-Anton Carlséns högra ben.

Delar av Tiffets ultras

"Top of the world, ma!"

Starfighter leder en åskande zigge-zagge

mera zigge-zagge från Victorious Hansen

Sockerdricka och nybakt bulle är livet på en pinne, tycker Tobbe Kähäri

Påven Wiman vann Snyggens pris för matchens lirare

 


Översta raden: Victorious Hansen, Andreas Kleiner, The Special One

Andra raden: Thomas Andreasson, Naika Carlsson, Hank The Tank, Johan Challinor, Björn Edén, Dold bakom Björns näve, Big Fred, Trocadero

Nedre raden: Basse Stålbrand, Samme Kullberg, Tobbe Kähäri, Ola Åkesson, Kenny Starfighter, Bara Anton Carlsson, Påven Wiman

Liggande: Adam Habet


Foto: Richard Franzon




Klabbet

Publiken

Domarn
christian louboutin shoeschi straightenersChristian Louboutin DiscountLouis Vuitton Handbagsreplica chanel handbags nike dunk lowbikini swimweargucci shoes saletory burch flats ED Hardy Bikinis