Om | Sidkarta | Sök | Administrera | English
 

Konstgräsplanen i Sörping
090329
19:00
Samling
16:30
Östgötacupen omg. 2


2009 03 29 FC Norrköping - Tannefors IF  2-3 (2-0)


Domare


Ja. Han var riktigt bra.

Mål + assist


  • Naika Carlsson 2+0 (en straff)
  • Kenny Starfighter 1+0
  • Johan Challinor 0+1 (ett sketlångt inkast)


Varning(ar)


  • Basse Stålbrand
  • Thomas Andreasson

Utvisning(ar)


  • Björn Edén (två gula)







Pontus Nilsson


 Johan
 Challinor



 
Basse Stålbrand
 
Thomas
Andreasson


Big Fred

 
Björn
Edén
 

Ola
Åkesson
 


Anton
Carlsson

 

Kenny
Starfighter


 
Bosko Karlsson  
Mattias
Bergehed

 


 

 









Avbytare: Arne Egnell, Naika Carlsson, Påven Wiman

Lagledare:
tre

Tränare:
The Special One



Den lilla ömonarkin Bahrain var inte alldeles långt borta från att kvala in till VM 2006. I en helt avgörande match hemma bland sandkornen i Manama skulle det räcka med seger eller 0-0 mot den likaledes lilla men inte fullt så monarkistiska östaten Trinidad & Tobago för att den bahrainska drömmen skulle gå i uppfyllelse. Arabiskt gnetspel kryddat med en och annan överstegsfint höll 0-0 första fyrtiofem och om man höll på Bahrain trodde man nog att detta skulle kunna gå vägen.
   Fem minuter in i andra nickade (vad annars?) den tre och en halv meter långa trinidadiern Dennis Lawrence, till vardags i storlaget Wrexham, in 1-0 och Bahrain var nu tvungna att göra minst två för att nå Arkadien eller i alla fall fotbolls-VM. Tränaren, som jag inte minns vad han heter men som vi kan kalla Bertil, hade nu två alternativ. Antingen fortsätta som tidigare och hoppas på att bahrainiernas överlägsna teknik skulle ge utdelning mot brittiskt tjongande tvåmetersstolpar som var bättre med huvudet än med fötterna. Eller så kunde han sätta sin fixstjärna, en naturaliserad iranier som tillbringat hela första halvlek som mittback, i en fri roll långt upp i planen där han skulle kunna skapa chanser och ännu hellre mål. Bertil valde det senare alternativet, skrek ut sina nya instruktioner och hojtade väl något i stil med "du ska spela släpande forward! och göra mål också!" medan han pekade. På Ali Baba.
   Och det var ju väldigt roligt. Vilket namn, liksom. Att sätta sin tilltro och ett helt folks förhoppningar till en sagofigur. Tänk om Lars-Roland i en tät VM-kvalmatch på Parken där mittfältsspelet gått i stå, anfallsspelet klickat och där Olof Mellberg inte varit riktigt så förbannad på sina lagkamrater som bara han kan bli skulle konstatera att "nä, Zlatan, det här duger inte. Vi sätter in Erik den Läspe och Halte på din plats. Han kan vända det här". Och om danskarna i sin tur kontrat med att slänga in den bohemiska yttern Flickan Med Svavelstickorna för att få bättre djup i anfallsspelet. Det vore rätt märkligt.
   Jaja, det var mycket om ingenting, men ibland händer det konstiga saker i fotboll

   T.ex. så händer det att division fem-lag åker på träningsläger till ett ställe på, vid eller kring PSV Eindhovens anläggning nere i Holland. T.ex så händer det att samma lag med lätthet smackar division tre-lag ur cupen med 5-0, att de har spelare som provspelar och nästan får kontrakt med ÅFF, att de har spelare som tydligen har varit med och vunnit högstaligan i något land i Afrika eller Asien, att de har spelare varav en hel drös är brassar som gjort ditten och datten varav en del kanske inte är sant, en del kanske bara är delvis sant och en del faktiskt är sant och att detta lag, FC Norrköping, lottas mot Tiffet i Östgötacupen.

   Det var väl en del rödhjärtade som på ganska skapliga grunder trodde att det eventuellt kunde bli en lite svår cupmatch och att FC rentav skulle kunna ha en chans att slå Tiffet. Om precis alla de där wyktena om FC Norrköping var sanna var kanske inte så intressant, men Påven - själv omgärdad av rykten om att han på kort tid både ska ha fördömt kondomanvändning, lärt sig namnet på alla spelare i ÖFF:s division sex-serier och under träning brutit armen på Victorious Hansen - hade förstås surfat järnet på FC Norrköping och kunde under samlingen leverera åtminstone ett par hårda fakta: de hade faktiskt varit på träningsläger i Holland och i den vevan hållit nåt slags presskonferens via nätet där de presenterat lite nyförvärv, och förra året hade de verkligen slagit division tre-laget Östria med fyra eller fem mål i cupen innan de i efterhand fråntogs segern på grund av att de spelat med oregistrerad eller avstängd spelare - eller nåt sånt. Dessutom hade hans påvliga hjärna fått intrycket av att den där brassen som provlirat med ÅFF skulle vara med mot Tiffet, men där var han inte lika säker.
   Ola, som ryktas ha varit skånsk juniormästare i pistolskytte, tyckte på klingande skånska att det började bli för mycket snacketolva och ville spela fotboll istället för att snacka. Och i rossorossi drog sina färde mot Söderköpings konstgräsplan.

   I bilen ner slipade The Special One, ryktet säger för övrigt att han vaktat målet i LHC:s A-lag, på sina sista taktiska manövrar. Dagen innan hade han skickat ner Tiffets B-lag till Stadio do Dragão i Porto för att möta Portugals landslag och prova hur det skulle vara att mot bollskickliga portugisisktalande spela betongförsvar, täcka den yta som Rit-Ola Andersson kallar Japan-ytan men vanliga människor brukar referera till som "ytan mellan försvar och mittfält" och se till att ingen motståndare får komma rättvänd och i skottläge där, testa kontringsspel längs kanterna och vässa några fasta situationer.
   Experimentet föll väl ut och Daniel Majstorovic trodde nog att han skulle få åka med A-laget till Söderköping efter sin fina insats, men "pilutta, Daniel" som Arne uttryckte det. Detta spel skulle bli Tiffets melodi. Och med Johan Challinors snärtiga armar skulle dessutom alla inkast bara rimligt långt in på FC:s planhalva bli som hörnor och det skulle alltså bli ännu fler chanser att sätta Big Fred, DM-silver i rytmisk sportgymnastik, Basse Stålbrand, flerfaldig finsk mästare i Othello Full Kontakt och Björn Edén, från Ängelholm, i läge för nickmål.

   Konstgräset i Sörping erbjuder en riktigt skaplig matta. Betydligt mjukare än konstgräset i Ryd, med betydligt mer konstgräs och betydligt mer svikt. Och godkänt elljus. Vädret var fint men kallt, Tiffet taggat, omklädningsrummet otroligt fuktigt och den där brassen som provtränat med ÅFF och sånär fått kontrakt och som jag redan nämnt för många gånger stod med på laguppställningen men verkade inte alltför vass att döma av uppvärmningen. Senare stod det i och för sig klart att just han inte ens varit med och värmt upp, eller att det åtminstone inte varit honom som Tiffets scouter tittat på under uppvärmningen, men ingen annan av FC:s spelare verkade heller vara så fantastisk. Klart att de kunde sparka boll, att de säkert utan vidare - och till skillnad från exempelvis Alexander Östlund - klarar tjugo dutt och att det rent allmänt fanns kvaliteter i laget, men inte så många och inte så stora att de inte skulle gå att slå.

   Och på slaget sju blåste domaren till spel varpå FC började rulla boll. Och rulla boll och rulla boll. Det hände väl inte sådär våldsamt mycket varje gång de rörde sig framåt men första tio dominerade de ganska eftertryckligt med snabba kantbyten och några genombrottsförsök om än inga riktigt svettiga målchanser. Förrän en slumpboll, eller om det var ett dåligt rens från en Tiffare vilket kanske också kan räknas som en slumpboll, damp ner i den yta som vi från och med nu kallar Japan-ytan och en liten nummer tio drog till direkt och slog den över Pontus i målet som på målvakters vis tagit ett par kliv ut från mållinjen och inte hade någon chans att hinna vare sig upp på den eller tillbaka till den. Även om han var på den med en fingernagel.
   1-0 och ingen drömstart. Det blev inte bättre av att Anton var som bambi på hal is med sina dojor utan riktigt bra grepp och under första tio tillbringade nästan lika mycket tid liggande på gräset som Filippo Inzaghi. Han tog ett tidigt byte, sade många fula ord om de jävla klåparna till skotillverkare och lät Thomas ta klivet in i mitten och Påven komma in på kanten. Vilket, och därmed inget ont om Antons innermittfältsspel, skulle visa sig vara en lyckträff. Thomas sprang såinottahelvetemycket och kämpade nåtsåinottahelvetemycket och tog en tidig kröning av sin magnifika insats med att strax efter att ha flyttats in som innermitt ta Tiffets första gula kort, och därmed också det av Kenny nyinstiftade priset för första-gula-kortet-i-matchen (Starfighter, enligt ryktet den som förintade dödsstjärnan, får hitta på ett snärtigare namn till nästa gång).

   Med kvarten spelad hade FC fortfarande en herrans massa boll, men de kom kortare och kortare in i banan med den, spelade mycket i sidled, bytte kant, avancerade två meter, kom ingenstans, spelade tillbaka och i sidled igen. I rossorossis betongförsvar började sätta sig och det hela såg genast bättre ut. Så kom en långboll från FC:s försvarslinje och över alla spelare och ner mot Pontus som bara skulle gå ut och sopa undan bolluslingen, men sparkade upp ett bautastort hål i luften och en anstormande svartklädd som egentligen var flera meter för sen fick helt öppet mål och gjorde 2-0.

   Anton bestämde sig för att skorna skulle sluta halka och klev in i matchen igen, och hela Tiffet bestämde sig för att vårda bollen lite mer och spelade inte bara betongförsvar. Kenny kom och mötte boll som en klassisk target - fast mera kortväxt - och slog vidare på Mattias och Påven som båda mest ville använda vänsterkanten, och på Bosko, som med gammaltestamentlig snabbhet rann ifrån FC:s backlinje ute på sin högerkant närhelst han hade lust. Det var dock lite ont om folk med upp i anfallen, och det tror fan när Bosko gör sextio meter på under tre sekunder, och en gång avslutade han själv med ett skott som FC:s utmärkta målis snodde åt sig och en gång väntade han in Kenny som mötte inlägget på volley men slog den utanför stolpen.
   Och Thomas fortsatte att springa. Johan sulade iväg ett par sketlånga inkast och Björn stod som en oforcerbar vaktpost på innermitten.

   Men FC fortsatte också att göra det de är bäst på, nämligen att trilla boll och trilla boll, men utan att komma just nånstans. Bollinnehavet var, åtminstone i början, säkert 67-33 men det jämnade ut sig något i takt med att halvleken fortskred även om FC utan tvekan hade bollen mest. Dock inte alltid bäst för Tiffet hade nog halvlekens vassaste chans - målen oräknade, och de räknas ju förvisso, de också - när Påven vid straffområdeshörnet ställde upp sig för att slå en frispark och alla väntade på inlägg. Men Påven rullade tio meter snett bakåt till Big Fred som drämde till ett schweinhårt, lågt högerskott som vred sig som en mullvad genom den lilla lucka mellan alla ben som Big Fred med sina falkögon skådat och prickat, och vidare mot bortre stolpen där FC:s burväktare hängde som en vante i luften och stilfullt motade till hörna. Eller kanske inkast, det kommer jag inte ihåg.

   Ju mer halvleken gick, desto mer jämnades bollinnehavet ut och desto mer boll fick Tiffet på FC:s planhalva. Bosko hade sprungit ett par stafetter alldeles på egen hand och var tvungen att gå av och lägga sig på rygg och tänka på moder Ryssland och vila sig en stund, men andra hoppade in och kutade i hans ställe - om än inte lika fort - och spelmässigt var det i stort sett helt jämnt under sista kvarten. Och kanske t.o.m. med lite mersmak för Tiffet.
   Men när halvtidsvilan annonserades stod det fortfarande 2-0.

   Andra halvlek inleddes med att Tiffet slog sin bonusstraff. Och Naika, som jag inte tror missat en straff på ett par år allra minst, lade den i vanlig ordning i nät till 2-1. Bara någon minut senare slängde Johan ännu ett hysteriskt långt inkast, från mitten av planhalvan och till straffpunkten där en svartklädd back hoppade och sträckte sig så mycket han kunde och fick huvudknoppen på den men inte bättre än att den landade hos Naika som med målkungens signum bara drog in bollrackaren. Inte helt utan finess, men nästan.

   Fem minuter in i andra halvlek var det alltså åter status quo. Och några av FC:s spelare började gnälla på domaren, på medspelare och på tiffare; började i den mån de inte redan hade börjat. De samlade på sig fyra eller fem varningar under matchen och de var sådana som kidsen i slutet på nittiotalet skulle ha kallat "ovärda" eftersom alla utom en var för snack. Den som inte var för snack är kanske också värd ett omnämnande, inte så mycket för utförandet utan för reaktionen när han fick titta på ostskivan. En av brassarna - tror jag åtminstone att han var, han hette nåt i stil med Carlos Jefferson Lima Santos da Lima do Carvalho da Souza, och det brukar ju bara brassar göra - fick en boll på högerkanten och när han insåg att Johan Challinor skulle hinna ner med huvudet och nicka bort den snärtade han med en reptils snabbhet och skicklighet till bollen över Johans huvud med högerhanden och hade autobahn ner till hörnflaggan. Den utmärkte domaren vars namn undflyr mig såg tilltaget och gav honom ett gult kort. Varpå brassen blev helt skogstokig. Gick bananer fullständigt. Det var ju liksom ingen stor grej, han tog en rövare och misslyckades. Det var väl bara att digga läget, kan man tycka, men han for ut i en lång harang på smattrande portugisiska som så vitt jag vet visserligen skulle ha kunnat handla om börsanalys eller tvättinstruktioner men mera sannolikt var relaterat till domarens kompetens. Men roligt var det. Och hade förstås varit ännu roligare om han också hetat Ali Baba.

   Hur som helst blev det lite hetsigare på plan och FC:s innermittfältare, en nummer 21 som i många stycken var bäst på plan, både tekniskt driven och en kämpe som stod upp för laget när de flesta andra mest dribblade och tog egna avslut från hopplösa lägen var dessutom en gnällspik som skrek efter kort i alla möjliga och omöjliga lägen. Men samtidigt som de blev gnälligare tog de över bollinnehavet mer och mer och det såg åter ut som i början av matchen. Men Big Fred och Basse (som såklart blev varnad) höll ihop det hela bakifrån och Thomas sprang. Och sprang. Och sprang. Liksom Björn, som dessutom hade kraft och ork att följa med upp i några spelvändningar.
   Men FC hade bollen mest hela tiden. Försökte gå runt på kanterna, men där stod Johan Challinor och Arne ivägen, försökte komma i lägen i Japan-ytan men dit hade Thomas sprungit och ställt sig ivägen, eller så stod Big Fred bara och väntade på bollen när den damp ner. Ett massivt bollövertag som de faktiskt inte utnyttjade speciellt bra. Sköt från dåliga lägen, försökte sig på svåra framspelningar genom röda försvarare och skapade en stor hög med hörnor som inte ledde någonvart eftersom i rossorossi var överlägsna på huvudet och bara knoppade bort. Och, som sagt, fick till ett par spelvändningar, Kenny mötte formidabelt på mitten och slog vidare på Naika och Matte som sprang nästan lika mycket som Thomas, och på Bosko som vilat klart och fortsatte springa ifrån folk när han behagade. FC:s backlinje såg lite nonchalant och trög ut och gjorde väl just inga brytningar alls, men precis som Micke Nilsson spelade de följsamt och stod bara ivägen eller täckte ut.

   FC:s massiva bollövertag resulterade i två riktigt farliga länge på hela halvleken. Det ena ett volleyskot från någonstans vid straffpunkten som gick utanför stolpen, och det andra kom till efter ett uppspel på vänsterkanten då Big Fred blev överspelad för första gången på fyra matcher och Johan Challinor bakom honom, som annars stod ivägen för allt, inte kunde stoppa två man samtidigt. Bollen gick vidare in i straffområdet och fram till en svartklädd ytter som fri med Pontus var snuuuuuskigt nära att få in den invid stolpen, men Pontus hann dit och avvärjde till ännu en resultatlös hörna.

   Med sju-åtta-tio minuter kvar hade Tiffet i jakt på segermålet gått upp med för många man samtidigt när man tappade boll i helt fel läge, Björn såg ingen annan utväg än att stoppa honom och ta ett s.k. taktiskt gult kort men hade redan ett och åkte ut. Man måste ändå kalla det rätt beslut. I synnerhet som Östgötacupen inte har förlängning utan det skulle vid oavgjort efter nittio minuter bli straffar direkt.

   Och med bara tio röda blev Tiffets spel ännu mer ensidigt, men FC skapade inget nu heller utan dribblade, passade i sidled och sköt ur hopplösa lägen. Tiden började rinna iväg och det lutade åt straffar. I rossorossi spelade härlig skotsk bonnafotboll och stod bara ivägen och rensade sketalångt. Tills Bosko nästan exakt på nittio minuter fick fatt i en boll på mittplan, bara rann ifrån en svensk, en brasse och bellman och fortsatte ner mot hörnflaggan, höll i bollen och ensam med två svartklädda mycket skickligt slog bollen på ett motståndarknä och ut till hörna.
   Upp med laget. Tiffet är bra på fasta. Domaren blåser ändå snart av.
   Hörnan kom, FC:s målvakt gick ut för att ta den, men kom lite på mellis och fick korrigera och hoppa över en medspelare vilket var en precis lika dålig idé som det låter, fick fingertopparna på den men inte bättre - för hans del - än att den damp ner hos Kenny som bara skickade in 3-2-bollen i maskorna.
   Consummatum est.

   Ali Baba misslyckades för övrigt helt och hållet med att vända matchen åt Bahrain som torskade med 0-1. Däremot lyckades han på övertid bli utvisad efter att handgripligen gett sig på domaren. Snyggt jobbat, det också. Fast på ett lite annat sätt.




Efter den fantastiska kämpainsatsen mot ett tekniskt bättre lag, att vända 0-2 i paus till seger med 3-2 på övertid - med tio man! - borde förstås alla ha bollar, blommor och pussar men Tiffet är hårda mot de hårda.
  
Thomas Andreasson och Kenny Starfighter

  Bosko Karlsson och Johan Challinor

Big Fred och Basse Stålbrand


christian louboutin shoeschi straightenersChristian Louboutin DiscountLouis Vuitton Handbagsreplica chanel handbags nike dunk lowbikini swimweargucci shoes saletory burch flats ED Hardy Bikinis